|
INLEDNING
Så lätt det är, att få för sig en massa då det gäller graffiti, och klotter i synnerhet. Inom dessa områden finns det massor med förutfattade meningar: för och emot, lagligt eller är det brottsligt, smaklöst eller kan det vara "o så fint", vandalism eller förskönande av tråkiga betongytor, skapande eller nedbrytande och så vidare.
En dag på spårvagnen hörde jag ett samtal mellan en man och en kvinna. Jag hörde honom säga med en viss förundran och beundran i rösten: "graffitimålarna måste vara de mest underbetalda konstnärerna i världen". Och då tänkte jag för mig själv, att dessutom riskerar dessa missförstådda konstnärer att bli jagade av polisen och utskällda av andra oförstående människor.
Nu finns det en del målare som inget heller vill än förarga och göra något som anses vara förbjudet. Fast då är det nog mest frågan om att tagga och att bomba, det som de många tänker på som klotter. Då gäller det mest att bli mest känd och kung, åtminstone inom den egna kretsen. På så många ställen som möjligt skall ens signatur bli synlig. Man beger sig ut på staden med tjocka spritpennor och sprayburkar och sätter sin signatur, sin tag på så många ställen som möjligt.
Taggen är anonym och svårtydd för den oinvigde, men för den som vet vem som gjort signaturen och dessutom ser den över hela staden (på busskurer, dörrar, fönster, betongpelare, tegelväggar, inne in spårvagnar, på ställen uppåt väggarna där det verkar nästan omöjligt att komma åt, på kraftledningsstolpar med flera platser) så är svårt att inte beundra någon som är så tokig. En fastighetsägare som jag känner brukar med en viss distanserad svårtydbar blick kalla detta att pissa revir.
LITE GRAFFITIHISTORIA
Enligt graffitihistorien så började den moderna graffitin i New York. Jag har letat igenom en massa Internetsidor, läst en del graffititidningar och böcker. Mest ligger det nog i betraktarens ögon vad som är sant och mindre troligt av det som berättas och vad som är mer eller mindre av intresse. Det var i New Yorks fattigare, svarta områden speciellt i Bronx som kidsen började sätta sina signaturer runt omkring i trakten, där dom bodde. En av dem Taki 183 var på den tiden springpojke och började sätta sin tag överallt där han drog fram. Taki blev kändis. 1972 blev han omskriven och intervjuad i tidningarna. Han bodde på 183:e gatan och därför ingick denna siffra i hans tag.
Sprayburken är en gammal uppfinning från en norrman, Eric Rotheim som tog patent på uppfinningen den 8:e oktober 1926. Amerikanarna använde sprayburken under andra världskriget och därför tror många att det är en uppfinning från kriget, men den är alltså äldre än så. Uttrycken att bomba och att ha en bomb i handen är inte så konstiga med tanke på att sprayburken liknar en bomb och för dom som gärna vill förknippas med något häftigt och destruktivt så passar detta alldeles utmärkt.
Från det renodlade klottrandet utvecklade sig olika stilar och så kom leken med bokstäverna att bli mer och mer konstnärlig i sitt uttryck och arbetena blev större och större för att synas och synas ändå mera. Graffitikonsten föddes! Från att bomba gator och insidan av tunnelbanetågen övergick en del till att bemåla utsidan på tågen med stora målningar som kunde ses överallt där tågen och vagnarna drog fram. Det var som att kasta flaskpost i havet och inte veta var den skulle sköljas upp och vem som skulle ta emot den. Murar och väggar i staden bemålades också. Det var inte nog med att synas utan målarna ville att man skulle beundra deras skicklighet. När hip hop kom så blev graffitin denna musikstils målade uttryck. Tanken var inte enbart att förfära utan många ville verkligen försköna sin omgivning.
NEW YORK
I början då målarna från den så kallade Old School var aktiva fanns det många så kallade pieces, fint gjorda målningar som fick vara kvar år efter år och kanske färdas över hela den amerikanska kontinenten på godstågen.
Numera är tåg och tunnelbanetåg i New York genomgående klottersanerade och myndigheterna kör med noll tolerans. Den graffiti som man ser i anknytning till tunnelbanan är ofta gjord av utländska killar som läst om den gamla tiden och själva vill vara med och leka. Nu har graffitikonstnärerna i New York flera stora ställen där de kan måla lagligt understödda av kommunen och det lokala näringslivet. Phun Phactory i Queens är ett sådant ställe. Fortfarande är det en textilfabrik igång inom området. Pat di Lillo var en arbetslös rörmokare som startade detta projekt för New Yorks gatukonstnärer 1993.
SVERIGE OCH GÖTEBORG
Redan 1979 öppnades den första europeiska utställningen med graffitikonst. 1984 pågick 7 stora utställningar i Europas städer. Det var också då omkring som graffitin kom till Sverige och Göteborg på allvar. Och klottersameringskostnaderna steg med 10 till 20 gånger på några år. Jag tror konsten att få bukt med dessa orimliga kostnader är att ge graffitimålarna flera bra lagliga ställen att utöva sin konstart på, lagliga väggar (typ den på Studiegången) och övergivna fabriksbyggnader (som det tidigare var i Pannhuset vid Älvsborgsbron). För mig är det obegripligt att inte betongen under Älvsborgsbrons fästen är ett helt lagligt ställe att måla på. Vem vinner på att ett sådant undanskymt ställe inte får förskönas med målningar?
När jag besöker lagliga väggen på Studiegången snett bakom snabbköpet, HP har jag många gånger fått höra hur lättade målarna är över att få måla helt lagligt och få göra sina målningar i lugn och ro. Resultatet blir bättre då. Så småningom blir säkert, om det inte redan är så, graffitimålning en erkänd konstart.
MINA TANKAR
Jag har alltid varit en klottrare. Fast särskilt lagvidrig har jag inte varit. Mest har jag klottrat på papper, kartong, i sanden, i snön och på andra oförargliga ställen. Under nittonhundrasextiotalet hade jag en period då jag envisades med att äta min mat för mig själv på mitt rum. Jag tyckte att jag fick mer lugn och ro och smälte maten bättre.
Eftersom jag är vegetarian med förkärlek för råa grönsaker så var det oftast en stor talrik med enbart tvättade och ansade grönsaker till exempel: 4 tomater, 1 halv gurka, 1 potatis, lite dill och persilja, en del av en rödlök, ganska många salladsblad, några champinjoner, en bit av en palsternacka och lite selleri som jag satt och knaprade på. Detta tog sin tid, men jag hade inte bråttom. Si så där en halvtimme till en timme var normalt. Under tiden läste jag böcker och filosoferade. Skrivbordet hade jag täckt med en stor vit pappskiva som jag ritade och målade på när andan föll på. Oftast blev det väldigt intuitiva och ibland ganska häftiga resultat. Men efter en tid blev pappskivan så fullklottrad att jag slängde den och utrustade mig med ett ny. Synd att jag inte sparade några av dem som jag nu mins var riktigt bra.
Av en slump började jag skapa på ett liknande sätt när jag under senare hälften av nittonhundranittiotalet hade antikvariat på Bangatan 10 i Göteborg. Det var de lådor som innehöll plastkassar till mina kunder som jag utsatte för ett ofta ganska psykedeliskt tecknande och målande. Vartefter som mina lådor blev färdigklottrade ställde jag ut dem för allmänt beskådande på toppen av antikvariatets bokhyllor. Lådorna blev uppmärksammade och utställda under en kulturfestival. Ett helt dygn visades dom tillsammans med andra konstnärers verk.
På vandring genom Europa 1974 uppmärksammade jag så kallat klotter, fast ofta av det blygsammare slaget på murar i Frankrike och Spanien. Jag fotograferade av en del av dem. Dessutom hittade jag gamla stenhuggartecken och andra symboler. Ibland då jag satte mig ned vid vägkanten kunde jag rita små symboler, med hittade kritstenar och tegelbitar, på asfalt och betong. Så utkristaliserade sig så småningom min egen symbol som jag fortfarande använder mig av ibland.
Det jag funderar över när jag jämför mitt klottrande, min konstiga konst med graffitimålandet är mitt mera naturliga material kontra de miljöfarliga sprayburkarna som även är direkt farliga för utövarna speciellt om dom inte använder skydd mot ångorna och stänken. Nog tycker jag att trottoarmålarna, som åtminstone fanns för några årtionden sedan i Sydeuropa var betydligt klokare då dom prydde asfalten med sina fantastiska kritteckningar. Krita är ju inte så miljöfarligt och nöts och regnar bort av sig självt efter en tid. Ändå fick dom mycket beröm för sina alster och till och med betalt i den hatt som oftast var strategiskt utplacerad bredvid konstverket.
Muralmålningar är ett annat fenomen, med anknytning till graffitikonsten, som jag tycker är intressant. Jag mins en gammal film som jag sett på TV, förmodligen i svartvit. Filmen handlade om ett gäng konstnärer som målade en hög husgavel just innan huset skulle rivas. Varje målare hade en skiss av sin del av gaveln som han eller hon skulle måla. Det var ett race mot tiden för att få hela målningen färdig. Jag har ett svagt minne av några stora giraffer som en del av målningen. Troligen han man bli färdiga precis. Allt filmades och till sist också då huset revs. Spännande! Jag minns också med glädje Marianne Rydvalls muralmålningar bl.a. i Louisiana i Köpenhamn. Dessa målningar var härligt alternativa, surrealistiska till sitt innehåll och dessutom välgjorda.
TILL SIST
Det bör kanske nämnas att graffitins historia kan dras väldigt långt tillbaka i tiden och bli väldigt lång om man vill. Tänk på grottmålningar från förhistorisk tid. Eller vad är egentligen väggarna i Egyptens pyramider täckta med. Går vi närmare vår tid så är nordamerikanska soldaters: Kilroy was here! som dom skrev överallt där dom dök upp under andra världskriget också en slags förlöpare. Under det revolutionära 1968 var politisk graffiti mycket vanlig för att inte tala om kärleksbudskap med Yin och Yang symbol och fredstecken m.m. Senare har vi också sett de som jag tycker avskyvärda BSS (Bevara Sverige Svenskt) taggarna som sedan lyckligtvis oftast målades över med BSB (Bevara Sverige Blandat).
Till försvar för graffitimålarna och klottrarna kanske man kan påstå att vi får den reaktion som vi förtjänar när vi bygger de samhällen som vi bygger. Det är lätt att få en motreaktion! Det kanske vore på tiden att inte strukturera så mycket och låta människorna förbli individer med olika egenskaper under eget ansvar.
Och vad är egentligen de stora annonsskyltarna i staden och utmed våra vägar. Sällan är dom förskönande! Jag tycker inte att dom är bra bara för att någon betalat för rätten att visa dem. Var har dessa stora företag fått alla sina pengar ifrån och på vems bekostnad? Och jag skall föreställa intresserad av att syssla med reklam! Vi har läst mycket som leder i den riktningen då vi lärt oss dataprogram, DTP, tryckmetoder och dylikt. Vi får väl se vad som blir av kommande arbeten och intressen för min del. Den här foldern Göteborgs Graffiti Guide, som vi gjort som grupparbete i NTI-skolan, tror jag skulle få många läsare, både konstintresserade och motståndare till allt udda, om den distribuerades genom turistbyrån.
Ha det bra!
och
Tänk själv!
| 
