Att samla apor!


ABCDEFGHIJKLMNOPQRSTUVWXYZ_█...

[ Apvykort ] [ Att samla apor! ] [ Brasilianska apor ] [ Brasilien ] [ Aina Cederblom ]

[ Gibboner ] [ Javamakak ] [ Jordenruntvandrarna ] [ Kapucinerapor ] [ Lawson Wood ]

ABCDEFGHIJKLMNOPQRSTUVWXYZ_█...

Orangutang

Att samla apor

Javamakaker

Samlande ses av många som en ganska suspekt sysselsättning. Att samla apor är nog inget undantag. Som antikvariatsinnehavare får jag ofta frågan om jag själv samlar något. Då jag talar om att jag är apsamlare, får jag olika reaktioner. Många är säkert glada över att jag inte inkräktar på deras samlarområden. Andra tittar bara underligt.

En samlare kan samla av nyfikenhet och kunskapstörst. En annan försöker få ordning på en kaotisk värd genom att sortera, systematisera och katalogisera. En tredje försöker hålla kvar en svunnen tid genom att samla gamla ting och forskar kanske historiskt. Ytterligare en samlar helt enkelt sådant som han eller hon tycker om. En bra idé är kanske att samla sådant som kommer i ens väg av sig självt, exempelvis vykort som man får med posten, eller sådant som andra ratar. Ja, det finns många anledningar och sätt att samla. Mitt intresse för apor måste ha legat latent.

Soko

I slutet av femtiotalet hade vi an apa hemma i Östra Grevie, i södra Sverige sydost om Malmö. Far arbetade på folkhögskolan där. Vi hyrde en tjänstevilla på området. Jag var i åttaårsåldern. Apan var en javamakak, som vi kallade Soko. Vi hade köpt Soko med bur och allt för 250 kr. Vi fick den billigt, därför att det var en ilsken och ouppfostrad en som skakade galler så att det var svårt att hålla buren kvar på ett ställe. Han hade blivit utfodrad med godis och köttkost, vilket inte var det rätta för en liten apa. Han var bitsk också och ville gärna pissa på en om han var vid dåligt humör.

Det första far gjorde då vi kom hem, var att släppa lös honom utanför villan där vi bodde. Soko såg sig lite prövande omkring och upptäckte snart vår finaste ungbjörk. Han klättrade omedelbart upp i toppen och bröt av den nätt och prydligt som en trädgårdsmästare och kastade den sedan skadeglatt ned till oss. Jag vet inte riktigt vad far tänkte. Men han hade bananer till hands för att få ned honom till oss igen, där han fick bo i kapprummet istället för i den otäcka buren.

Till en början var jag rädd för apan. Men Soko blev snart riktigt hyfsad. Han fick äta råa grönsaker på samma gång som vi. Han satt med oss, tjudrad vid ena sidan av matsalsbordet där han hade sin egen grönsakstalrik. Man riktigt märkte hur han njöt av att få äta tomater, sallad, morötter och alla de andra grönsakerna och frukterna vi brukade ha på menyn varje dag.

Javamak

Till slut blev han så tam, att han kröp in under skjortan på far och mig. Detta blev rutin då Soko skulle nattas. Men någon gång fick han för sig att ge ett litet tjuvnyp.

Soko blev en dykande och simmande apa. Att bada på samma gång som vi - även varmbad - var det bästa han visste. Han dök och simmade som en fisk under vattnet. Vi hade honom med oss ut i skogen. Då vi var ute och cyklade, satt han på våra axlar. Även då vi åkte moped. D.v.s. då satt jag baktill på pappas moped och mamma hade Soko på sin. Ute i skogen fick han springa fritt omkring, medan vi solade oss i någon skogsglänta eller gick på promenad i skogen.

En gång ute i Börringeskogarna glömde vi bort att tänka på honom. Vi upptäckte att han var borta först då vi hörde vilda rop från vettskrämda människor långt borta. Något av det bästa apor vet är att se farliga ut, då människor är rädda för dem. Pappa höll på att få en stämning på halsen, därför att vi hade sådana "vilda" djur med oss i den lugna skånska bokskogen.

Så efter en alltför händelserik dag beslutade vi oss för att sälja apan. Den dagen, på morgonen, klättrade Soko omkring i några björkar intill huset. Far skulle in till Malmö och lämnade mig ensam med den lösa apan. Då var det omöjligt att locka ned apan från träden. Soko kom senare ned till mig, där jag satt på en stol utanför huset. Han var plötsligt riktigt lugn och hoppade upp på min axel där han satte sig tillrätta. Då tyckte jag att jag blivit riktigt god vän med Soko. Jag lät honom sitta kvar på axeln och gick upp mot folkhögskolan, utan att ha honom kopplad. Jag var ivrig att visa andra hur fint han uppförde sig.

Allt hade säkert gått mycket bättre, om det inte plötsligt hade kommit upp två flickor - elever - bärande på vackert arrangerade blomsteruppsatser från skolans källarutrymmen, där man på den tiden hade blomsterbinderikurser. Soko kunde naturligtvis inte låta bli att hoppa upp bland blommorna, äta av kronbladen och röra om efter bästa förmåga. Sedan var den vilda dansen i full gång. Soko förstörde bl.a. en stor krukväxt, en Fikus i en av samlingssalarna. Fikusen var skolans stolthet. Den hade blivit så stor och vacker. Den blev aldrig sig själv igen. Till slut motades Soko in i en skolsal, där en modig elev fick in den uppspelta javamakaken i en bur, som jag sprungit och hämtat från vårt hus. Efter detta fick vi inte längre ha honom på skolans område. Speciellt inte lös. Vi sålde Soko till en förutvarande elev som var kypare, men tidigare hade varit ute på sjön och var van vid apor sedan dess. Han skulle lära Soko att servera. Hur det gick med serveringen vet jag fortfarande inte.

Apor i Brasilien

I mitten av sjuttiotalet fick jag lust att ha apa igen, men hittade ingen. I Sverige var det alldeles aptomt i de zoologiska affärerna. Man skrattade oförstående åt mina förfrågningar. Nya bestämmelser hindrade och hindrar fortfarande nästan all införsel av apor till Sverige, utom till djurförsök och djurparker. Det var bl.a. Pippi Långstrumps apa Herr Nilsson, i TV som var anledning härtill. Alla barn ville ha en egen apa. Detta ansågs som en smittorisk. Naturligtvis tänkte man också på att det är bäst för aporna att bo kvar i sin ursprungliga miljö i jordens tropiska regnskogar.

Gibbon

Jag fick nöja mig med att filma de akrobatiska vithandade gibbonerna och deras ö i Köpenhamns Zoo. Jag studerade också de uppstoppade apor som finns på museer. Ämnet intressera mig mer och mer.

Gyllene Spindelapa

Under en vandring till fots genom Europa och Sydamerika 1974-77 tillsammans med mina föräldrar kom vi till Brasilien. Först hamnade vi i stadsdelen Boa Viagem i Recife i nordöstra Brasilien. Jag upptäckte att förhållandet mellan djur och människor inte alltid var det bästa. Till att börja med kunde jag t.ex. inte se några hundar, som är vanliga husdjur hemma i Sverige. När vi kom gående med Ali, en liten hundvalp som vi haft med oss från södra Spanien, så hände det att människor gick över på andra sidan av gatan för att slippa möta honom.

Så småningom upptäckte vi hundar inne på gårdarna till en del lyxvillor. En annan kategori hundar var de som strövade fritt i fattigområdena och bl.a. levde på matrester från sophögarna. Intresset för djur verkade litet bland befolkningen. Det dröjde ända till slutet av vår vistelse i Recife, innan vi hittade några privatpersoner som hade apor som husdjur. däremot såg vi flera gånger att kringvandrande försäljare hade burfåglar till salu. Det gällde då i allmänhet sångfåglar infångade i trakten. Efter att ha bott i Boa Viagem i Recife ett tag, blev vi erbjudna bostad på Aina Cederbloms vävskola, "Escola Artesanal Sueco Brasileira" i Olinda, norr om Recife. Dit flyttade vi. Aina visade sig vara en strong gammal dam som under sin ungdom bl.a. varit på resande fot i en eka med utombordsmotor. Hon har skrivit några böcker om sina äventyr: "På snurrefärd genom Europa", Bonniers 1939 och "Som sjöluffare på Atlanten".

Aina Cederblom hade i Olinda skapat en skola, som såg lite ut som en kringbygd skånsk bondgård, för att på olika sätt försöka hjälpa de fattiga i trakten. Detta lyckades också. Speciellt för de familjer som fick jobba i hennes vävstuga. Hjälp med materiel, kläder, byggnadsmaterial, pengar och mycket annat kom till henne från donationer från Sverige. Viktig var också den uppbackning hon fick av vänner i Brasilen. Exempelvis såldes de tyger som vävdes på skolan till rikare människor i trakten (och turister från hela världen). Aina Cederblom kom också att bli en berömdhet i svensk TV där hon i Lasse Holmkvists första "Här är ditt liv"-program gjorde stor succé. Idén till programmet hade Lasse Holmkvist fått från våra veckorapporter till prenumeranter i Sverige och andra länder.

Kapucinerapa

En dag gick jag och strövade på marknadsplatsen São José i Recife. I Handen hade jag en nyss inhandlad vattenmelonskiva och gick mot några fågelburar, som skymtade på en vägg en bit bort. Jag upptäckte med en gång att det satt två apor fastkopplade vid en låda. För att inte verka alltför intresserad, tittade jag först på allt möjligt annat. Ett knep som ibland kan fungera om man vill handla billigt. Jag fann bl.a. att man i en bur hade små silkesapor av samma sort som jag vid flera tillfällen sett vilda i regnskogen utmed den brasilianska östkusten. Silkesaporna var troligen infångade i trakten. Kanske i "Den heliga skogen" vid Rio Doce, där umbanda-folket brukade ha sina sammankomster, fester och offer till skogsandarna, Jurema m.fl. vid en sjustigskorsning. I träden ovanför stigarna brukade silkesaporna klättra omkring.

De större aporna på lådorna var två unga kapucinerapor stora som kattor. Jag matade dem med melon, lät dem klättra uppför byxbenet och hänga uppochned i gripsvansarna från min arm. Jag konstaterade att de inte var skadade av råläderremmen som de var fästade med runt livet.

Speciellt den yngsta såg trevlig ut. Av föreståndaren fick jag veta att de var nyinkomna från Amazonas, införskaffade där av en långtradarchaufför. Priset var 1500 cruzeiros för båda eller 800 för en, vilket enligt då gällande kurs skulle bli 400 svenska kronor för en. Man måste alltså vara ganska rik för att köpa dem. Ingenting för fattigt folk! Frågan är också om det var en laglig försäljning. Man får inte handla hur som helst med vilda djur i Brasilien.

Hade jag haft pengar med mig, hade jag säkert köpt en av dem.

Kapucinerapa

Men jag fick gå snopen därifrån. Jag sade något om att jag först skulle rådgöra med mor och far. Priset var ju också ganska högt, om man betänker vad man annars kunde få för pengarna. I Belém var det åtminstone tidigare annorlunda. Forskningsresanden kunde där skaffa någon apa att ha med på färden inåt landet. Därom har jag läst i reseskildringar, vilka var mina favoriter bland böckerna i det bibliotek som vi hade lagrat hemma i Sverige.

Aporna på São José var sålda då jag kom dit nästa gång, vilket visar att priset kanske var det rätta trots allt. De var sålda till en skådespelare från Rio de Janeiro som var i Recife på semester. Jag hade i alla fall tur i oturen eftersom jag aldrig hade fått med mig apan hem till Sverige, när vi några månader senare åkte hem till Sverige. Våra fem hundar, varav Ali från södra Spanien och de andra fyra från Brasilien, fick stanna kvar. Det är dyrt och svårt att ta med sig djur till Sverige som har stränga karantänsbestämmelser (1977). Hundarna hade fått tillbringa ett halvår i karantän och dyrt hade det blivit. I Recife lyckades vi få tag i bra hem åt dem.

Vid ett annat tillfälle såg jag en kapucinerapa fastbunden på en långtradare mellan förarhytten och flaket. Vilken skräckupplevelse för en liten apa. Något sådant vill jag inte medverka till. Inte heller vill jag medverka till att man dödar apmamman för att komma åt ungen.

Små silkesapor var lättare att få tag på, eftersom de som sagts fångades i trakten. Från Bahia, lite längre söderut exporterades de förr till hela världen i stora mängder. Större apor finns i Amazonas:

Vr╬lapa vrålapor, nattapor, ullapor, spindelapor, kapucinerapor och de något mindre dödskalleaporna (Pippi Långstrumps apa). Silkesapor av olika typer finns över hela Brasilien, bl.a. den vackra, men sällsynta lejonfärgade Lejontamarinen från trakten av Rio de Janeiro.







"Presentation av familjen Mällberg"

"Apresentação da família Mällberg"

September 1975 till maj 1977 var mor, far och jag i Brasilien. Vi hade tänkt oss att vandra Jorden runt till fots, men tyvärr räckte inte våra pengar. Under vår tid i Recife skrev vi en presentation av oss och våra planer. Den var tryckt på baksidan av ett kort som vi tagit, av oss och våra vandringsvagnar utanför Aina Cederbloms vävskola. Så här löd texten:

"Utvandrarna som till fots går ett varv runt jorden."
"Os emigrantes que a pé dão uma volta ao redor do mundo."
På vår långa vandring kommer vi nu till Recife,
Em nossa longa caminhada chegamos agora ao Recife,
huvudstad i Pernambuco, i nordöstra Brasilien,
capital de Pernambuco, no Nordeste do Brasil,
med floder korsade av broar, visande oss en havsstrand
banhada por rios e cortada por pontes, apresentando um litoral
där vi hittar vackra badstränder. Vi har det bra
recortado onde encontramos belas praias. Estamos nos sentindo bem
hos nya vänner som vi fått här.
entre os amigos novos que aqui fizemos.

Vi gav oss från Sverige i januari 1974 och gick
Nós saimos da Suécia em janeiro de 1974 e passamos
snabbt genom Danmark.
através da Dinamarca ràpidamente.
I Tyskland var vi under vintern då det blev
Na Alemanha estivemos durante o inverno quando fazia
ordentligt kallt, ungefär noll grader, och det
muito frio, cerca de zero graus centigrado, o que
hände många gånger att det var rutschkana på vägarna.
ocasionava muitas vezes a caida de gêlo e neve sobre as estradas.
Där umgicks vi med trevliga och sportiga människor.
Lá nós tratamos com pessoas agradáveis e esportivas.
Vi stannade till i det gästfria Holland tills de
Permanecemos na hospitaleira Holanda até quando na
första vårblommorna kom.
primavera apareceram as primeiras flores.

I Frankrike stötte vi på symboler på gamla
Na França nós encontramos símbolos sobre as antigas
hus, palats och slott.
casas, palácios e fortes.
I Medelhavets underbara blå hav, tog vi
No admirável azul do Mediterrâneo, tomamos um
ett skönt bad, sedan fortsatte vi med att bestiga
agradável banho, seguindo então para escalar os Montes
Pyrenéerna, som gav oss mycket jobb (vi har 500 kg
Pirineus, o que nos exigiu mito trabalho (nós temos 500 kg
bagage på tre små kärror) och kommer till det
de bagagem sobre três carrinhos) e sair na pequena
lilla Andorra. Vi tillbringade två månader i de vackra bergen.
Andorra. Nós passamos dois meses na bela montanha.
Därefter kom vi till det soliga Spanien, där en natt
Depois nós chegamos a ensolarada Espanha, onde numa
en hundvalp kom oss till mötes. Mamman
noite um cachorrinho veio ao nossa encontro. A sua mãe
hade dött, han var bara 5 eller 6 dagar gammal och var
havia morrido e ele somente tinha 5 ou 6 dias e estava
sjuk och kall. Nu är han 9 månader,
doente e com frio. Agora ele tem 9 meses, está em
i god form och intelligent. Han heter Ali.
grande forma e inteligente. Ele se chama ALI.

På Kanarieöarna var vi fem månader och undersökte
Nas Ilhas Canárias nós ficamos cinco meses e exploramos
de förhistoriska människornas liv.
a vida dos homens pré-históricos.
Troligen undrar ni över hur vi
Possivelmente você nos perguntará como nós
lyckas få pengar till vår försörjning. Vi skriver
conseguimos meios para sobreviver. Nós escrevemos
privata reportage till människor varje vecka,
reportagens privadas à pessoas todas as semanas,
där vi berättar om vår resa. Vi skriver våra
contando sobre nossa viagem. Escrevemos as
reportage på svenska, engelska och dessutom ett litet
reportagens em sueco e inglês e também uma pequena
avsnitt esperanto. Dessa brev har, på grund av sina special-
parte em esperanto. Estas cartas, pelos seus carimbos
stämplar från posten och vår specialstämpel,
especiais do correio e o nosso carimbo especial, terá um
ett högt värde för filatelisterna.
grande valor para os filatelistas.

"Hedra vänskapen mellan Brasilien och Sverige!"
"Salve a amizade Brasil - Suécia !"

Gunnie, Gunnar e Kim Mällberg

Så slutade presentationskortet från 1975. Tilläggas kan att 1984 gjorde vi ett nytt försök att vandra Jorden runt till fots. Då vandrade vi än en gång från Sverige genom Europa, denna gång till Rimini i Italien. 9 månader varade den vandringen. När blir det dags för ett tredje försök? För mor och far är det kanske inte aktuellt längre, dom är nu 72 respektive 82 år. Jag, Kim är 47 och Sascha, min son är 12 år (1998). Kanske kommer vandringslusten tillbaka igen, för någon av oss. Att vandra är ett underbart sätt att se världen på.

Välkänd aptrio

Redan under vistelsen i Brasilien började jag leta efter litteratur om apor. I tidskriften Manchete fanns en intressant artikel, i majnumret från 1975. I Aina Cederbloms bokhylla hittade jag "Brehms Tierleben", del 13 där halva boken var full med olika apsorter. Jag började med att fotografera av illustrationerna av apor och skaffade mig på detta sätt ett litet kartotek med apbilder. Jag ville lära mig allt om apor. Även deras latinska namn. Kunskapstörst övergick till att bli en ren mani.

Mitt apbibliotek omfattar nu några tiotal böcker inköpta i Sydamerika och i Sverige.

Hanumans Langur

Störst är min samling med apvykort. Allra vanligast är vykort med schimpanser som är uppklädda i människokläder.

Jag är mest intresserad av vykort med apor i sin naturliga miljö. Med tiden blev samlingen så stor att jag beslutade att gallra ut en del. Det var ganska roligt att samla något så reservationslöst. Jag samlade allt med apor, precis allt som jag inte redan hade. På detta sätt fick jag en mycket rolig och informativ samling. Pröva det! Att samla någonting på detta sätt. Man lär sig mycket medan man håller på.

När jag nu talar om att samla apor så kan jag naturligtvis inte gå förbi de tre välkända aporna, där en håller händerna för ögonen, den andre håller händerna för munnen och den tredje lagt dem över ögonen. Ursprunget kommer från Japan, där de "tre visa aporna" representerar "ap-dagen" i gamla japanska kalendrar. Detta läser jag om under en intressant bild i augustinumret 1940 av National Geographic Magazine. Bilden som är ett foto av tre levande apor i nämnda poser har rubriken "See No Evil, Speak No Evil, Hear No Evil" (se intet ont, tala intet ont, hör intet ont) och där texten i övrigt berättar om hur en fotograf med Jobs uthållighet lyckades förmå tre schimpanser på S:t Louis Zoo att imitera de berömda prydnadsfigurerna.

Denna över hela världen så kända aptrio finns i ett oräkneligt antal som prydnadsföremål, vykort och t.o.m. som bilder på gamla tändsticksetiketter. För övrigt väl passande då många svenska etiketter hade tretalet som genomgående tema i bildmotiven, där Tre Stjärnor är den mest kända sorten.

Varianter på temat finns också. Exempelvis en reklamannons för kassettband. Annonsen heter "Hear no evil, George Hardie". I denna har apan som håller för öronen ersatts med en apa med hörlurar som skall lyssna på ett kassettband. Jag har också en snidad trästatyett där apan "hör intet ont" istället för att hålla för öronen håller dem bakom, som för att kunna höra bättre. Apan "se intet ont" håller inte heller riktigt för ögonen, utan håller istället händerna runt ögonen som skygglappar eller kikare. "Tala intet ont"-apan håller för munnen, men ser mest ut att hålla för näsan. Vad får man ut av detta? Av mina pojkar fick jag för några jular sedan en porslinsmugg, där en fjärde apa istället håller för snoppen och ser upphetsad ut med vidöppna ögon, öron och mun.

Vykort

Bli bra?

När jag tittar igenom mina apvykort, är det lätt att undra över världen vi lever i. Det är ont om motiv med apor i sina naturliga miljöer. Istället dominerar bilder med i huvudsak schimpanser i diverse konstiga kläder och onaturliga situationer. Roliga? Visst! Men egentligen tragiska för aporna och oss själva. Ett tecken på hur människan exploaterar vår värld istället för att i handling visa att vi människor är en del av naturen och inte tvärt om. Naturen tillhör inte oss. Vi tillhör den, eller är en del av den. Här visar naturfolken, indianerna och urbefolkningarna vägen. Dom förstod och förstår vikten av att inte förstöra skog, växtlighet och jord. Om vi gör detta så förstör vi våra egna möjligheter att leva vidare på denna planet.

Vill du läsa en vettig bok om schimpanser, så kan du pröva en av Jane van Lawick Goodall: "In the Shadow of Man" London 1971, "I människans skugga".

Jonas på Skansenakvariet i Stockholm har givit ut underbara bilder med apor, halvapor och andra djur. Speciellt bilderna med dvärgsilkesapor är spektakulära, men ändå med visad respekt för djuren. Christina Ollén har skrivit boken: "Jonas Ark - eller sagan om Jonas på Skansenakvariet och alla hans fantastiska djur!", Bokförlaget Bra Böcker, Höganäs, Sverige 1987. En läsvärd bok. Många djurparker gör numera en hel del för resterna av Jordens djurliv. Tidigare var djurparkerna en av orsakerna till att djurlivet decimerades och att djurarter dog ut. Man får hoppas att rovdriften på naturen blir mindre och mindre vartefter människan ser konsekvenserna av sitt handlande. Det är allt i sista minuten nu, då människorna på Jorden blir fler och fler. Skansen-akvariets fina djurbilder finns i vanligt vykortsformat, en del vykort dessutom i A4-format och ytterligare några som affischer.

Bland alla vykort återfinns en del som är extremt samlarvärda för deltiologer, d.v.s. vykortssamlare.

Vykorten av Lawson Wood är mycket omtyckta. Vem minns inte, eller har hört talas om hans omslag och illustrationer till veckotidningar. I Sverige har bilderna funnits bl.a. som omslag på Allers veckotidning. Lawson Wood har målat massor av kul bilder med apor i alla möjliga mänskliga situationer och många av dem har kommit som vykort.

Apor förekommer också på vykort från film- och teatervärlden. Bra exempel är Tarzanfilmerna med John Weissmuller med schimpansen Cheeta och Ronald Reagan med Bonzo. King Kong-vykort kan man hitta med motiv från filmerna och i helt nya situationer, populära att sända från New York.

Klart samlarvärda är också sociala vykort med människor och apor tillsammans. Det kan vara positivhalare, tiggare och taskspelare av olika slag med medagerande apa eller apor. Cirkusapor är en annan möjlighet, som jag dock tyvärr inte lyckats få tag i på äldre vykort.

Att samla apor!, Del 2.








E-post skickas till:

Kim Mällberg









TILLBAKA TILL BÖRJAN!





Kims Länkar / en länksamling /






Kim / Português (1)
(2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) (9)
@
Kim